Tyskland är ett transitland, som gränsar till nio andra stater. Förutom tyskens ”käraste leksak”, nämligen bilen, färdas miljontals andra europeiska personbilar och yrkesfordon längs tyska vägar. De tar hellre bilen trots att landet har ett av världens absolut tätaste nät av lokala och regionala järnvägs- och pendeltågslinjer, för att inte tala om storstädernas tunnelbanenät med rekordantal stationer.
Chefen för den tyska miljömyndigheten krävde nyligen att införande av lägre hastigheter på landets autobahn för att få ned utsläppen av växthusgaser och skadliga dammpartiklar.
Som väntat utbröt en högljudd klagan i tysk massmedia. De flesta tyskar motsätter sig förslaget, än så länge. Politiker, som vill bli återvalda, förblir solidariska med sina väljare.
Dessutom försvarade förbundskansler Merkel nyligen tyska bilindustrins rätt inför EU- kommissionen, att få tillverka stora bränsleslukande och avgassprutande personbilarav A- klass. Hon hade inte heller lust att skärpa EU:s avgasnormer. Sista ordet har ännu inte sagts i denna strid.
Visst är det stor skillnad att köra på en tysk motorväg jämfört med en svensk, eller för den delen på en amerikansk turnpike. Den amerikanska bilisten brukar se samma bil i backspegeln, fortfarande efter femton mils körning.
Tyska autobahn är i regel uppdelade i tre klassamhällen. Till höger rullar det tungt arbetande skiktet på makligt tempo tillsammans med husvagnsägarna. Den något snabbare ”medelklassen” i mitten tampas främst med vänstra filens blixtsnabbt förbi susande lyxbilar typ BMW.
I andra hand måste mellanskiktet samtidigt hålla koll på vissa äventyrslystna yrkeschaufförer, som helt oväntat skär ut från högerfilen för att köra om långsammare kollegor från forna öststater och semesterdrömmande husvagnsförare.
En vanlig dag på den tyska motorvägen präglas av stress och konkurrenstänkande. Blinkandet med helljus, mellanfingret i högsta hugg och hyttandet med näven har utvecklats till tyska motorvägarnas vanligaste teckenspråk. Åtminstone bland privatbilister.
Det är i och för sig ingen överraskning. Tävlingsinstinkten sitter djupt i ett land där Formula 1 har gamla traditioner. För varje dag som går ökar dock antalet deltagare i autobahnornas oändliga race. Köerna växer så det knakar vid storstädernas infarter. Ingen tycks vara informerad om att det skulle nå jobbet en halv timme snabbare med regionaltåget.
Långtradarna från alla herrens länder bildar långa, nästan sammahållande pärlband längs högra filen. Det börjar bli ont om plats i Tyskland. Snart kommer de nya extra långa ekipagen att tillåtas i hela Tyskland.
Idag satsas det inofficiellt till och med vadhållningspengar bland logistikbranschens representanter i regionen runt Frankfurt på att trafiken kollapsar där om femton år. Motbudet ligger på tio år.
Trots detta tillstånd betraktas situationen på autobahn av många tyskar som höjden av frihet. Cirka 40 procent av landets motorvägar har fri fart för personbilar.
Financial Times Deutschland skrev nyligen: - Autobahn med fartbegränsning vore som att förbjuda pesto i Italien och baguetter i Frankrike".
Skillnaden torde dock bestå i att det dör färre personer av baguetter än av bilar som framförs i en hastighet av 200 km/h av trötta, drogpåverkade eller annars stressade personer.
Ledande tyska miljöaktivister, som med få undantag också är bilburna, kräver att regeringen begränsar alla sträckor av autobahn till max 120 km/t. Detta skulle sänka koldioxidutsläppen med ca 30 procent på de aktuella sträckorna.
Tyska regeringen meddelade nyligen att landet går i spetsen i världen för att få ned utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Motorvägarna tycks dock vara en evig tysk utsläppsfri zon, som utnyttjas även av andra européer.
Engelska programledaren Jeremy Clarkson påstås ha fällt en typisk brittisk kommentar i TV-programmet ”Top Gear”, när han behandlade frågan om införandet av högsta tillåtna hastighet på tyska autobahn:
-If they do that, what´s the point in having Germany?
