Det svenska transportsystemet är i behov av extremt omfattande investeringar bara för att bibehålla den nuvarande funktionen. Samtidigt pratar visionärer om höghastighetsbanor för hundratals miljarder kronor. Behoven är uppenbarligen stora, men resurserna är begränsade. I slutänden kommer vi tvingas välja. Det skriver föreningen ”Ostkusthamnar i samverkan” i en debattartikel.
Maria Börjesson, Jonas Eliasson och Per Kågeson från KTH beskriver på DN Debatt (1/1) att de samhällsekonomiska kalkylerna runt utbyggnad av järnvägen inte går ihop. Kostnaderna är höga, över 320 miljarder kronor endast för själva banan. Det är lika mycket som Sverige lägger totalt på infrastruktursatsningar under 15 år (motsvarande nästan 30 Hallandsåstunnlar). Samtidigt är de klimatmässiga vinsterna begränsade. Att frakta gods med tåg istället för lastbil är klimatsmart. Däremot är själva byggandet av järnväg förknippat med stora utsläpp av växthusgaser.
Om man rakt av skulle godta de stora kostnaderna har vi bara två alternativ. Det första alternativet är att Sverige totalt avstår från alla infrastrukturinvesteringar de närmaste 15 åren. Det innebär att upprustning av vägar och järnvägar helt stannar upp. Lokaltrafiken slutar att utvecklas och förbättras.
Förutom att systemet slutar att förbättras så kommer det också att sakta förfalla. Trafikverkets inriktningsplanering, som publicerades strax före jul, visar att det kommer krävas stora investeringar i det befintliga systemet enbart för att bibehålla den nuvarande funktionen. Att strypa investeringar i flaskhalsåtgärder och liknande under så lång tid kommer slå extremt hårt mot svensk industri, tillväxt och attraktivitet. Dessutom kommer både säkerheten och pålitligheten att försämras ytterligare. Detta sammantaget gör alternativ ett ohållbart.
Det andra alternativet är att flytta pengar från andra samhällsområden till infrastrukturen. Detta görs endast i nödfall, för att täcka upp akuta och oväntat ökade utgifter när man har slut på alternativa lösningar (som i fallet med flyktingkrisen under hösten). Man kan absolut beskriva det svenska transportsystemet som krisande och i behov av snabba lösningar. Det finns dock andra lösningar på problemet än höghastighetståg.
Järnvägarna beskrivs med rätta som tungt belastade, för att inte säga överbelastade. Gods och pendlare trängs på ett begränsat utrymme, vilket gör svensk industri dubbelt sårbar vid förseningar. Varken personal eller svenska exportprodukter kommer fram i tid. Genom att flytta stora delar av detta gods till sjöss kan vi slå två flugor i en smäll. Godset kommer fram i tid, eftersom havet saknar nedrivna elledningar, signalfel och trängsel samtidigt som ökat utrymmet på järnvägen möjliggör det viktiga underhållet som behövs för att begränsa förseningarna.
Transportsystemets utmaningar är någonting vi måste lösa tillsammans. Det går inte att lägga alla ägg i hastighetsbanor-korgen. Byggande av höghastighetsbanor strider dessutom mot Trafikverkets av regeringens beslutade fyrstegsprincip som tagits fram just för att begränsa de stora ingrepp och den miljöbelastning det innebär att bygga nya vägar och järnvägar. Principen innebär att infrastrukturutmaningar primärt ska lösas utan dyra och komplicerade nybyggnationer.
Investeringar i infrastruktur är viktiga för svensk industri. Samtidigt inser vi att det behöver prioriteras. Järnvägen måste underhållas och förbättras för att kunna hantera framförallt persontransporterna i Storstadsregionerna på ett bra sätt. Samtidigt som så mycket av godset som möjligt bör flyttas till sjöss. Detta ger plats på järnvägarna till de som pendlar och skapar utrymme för de viktiga underhållsarbetena som krävs.
Sjöfarten är en möjliggörare som har det som järnvägen saknar, nämligen ledig kapacitet. Det behövs inga stora investeringar eftersom infrastrukturen finns på plats. Det finns redan gott om utrymme i både hamnar och farleder.
Alla trafikslag bör tas med i beräkningarna när man utvecklar infrastrukturen. Detta förhållningssätt skonar både miljön och statskassan från onödiga belastningar.
Erik Zetterlund, vd för Oxelösunds hamn och medlem i Ostkusthamnar i samverkan, Erik Froste, vd för Södertälje hamn och medlem i Ostkusthamnar i samverkan
