Svensk beredskap inför terrorism riktat mot tåg präglas av en osäkerhet om hur myndigheter som ansvarar ska agera och även av stora variationer i hur olika aktörer övar för att hantera dessa attentat. Det konstaterar Veronica Strandh, Umeå universitet, i sin avhandling.
Avhandlingen undersöker terrorism riktat mot spårbunden trafik och analyserar hur offentliga och privata aktörer organiserar sin krisberedskap för att hantera ett terroristattentat mot tåg eller tunnelbanetrafik.
Avhandlingen baseras på studier av hur attacker internationellt har förändrats över tid och hur länder som Japan, Spanien, Storbritannien och Indien har hanterat storskaliga attacker. Resultaten visar att masskadeattacker mot tåg är ett relativt sent fenomen. Nästan hälften av de 20 största attackerna har skett sedan 2001, dödligheten har ökat och framförallt har antalet skadade per attack femdubblats vid en jämförelse mellan 20- årsperioden 1970-1980 och perioden 1990-2010.
– Detta innebär mer komplicerade räddningsinsatser och framförallt erfarenheterna från Londonbombningarna illustrerar hur effektiv krishantering vid händelser mot denna del av transportsektorn kräver systematisk övning, ständig kunskapsuppbyggnad och samarbete mellan krishanteringsaktörer och tågaktörer, säger Veronica Strandh.
Offentliga och privata aktörer i Sverige har idag en större riskmedvetenhet om terrorism. Trots det präglas beredskapen av stora variationer och en betydande osäkerhet.
– Framförallt finns en osäkerhet om vilken beredskap som behövs. Kombinationen av att Sverige varit förskonat från attacker med stora masskadesituationer som följd och att många aktörer har begränsade resurser för krisberedskap, leder till att det upplevs svårt att investera tid och resurser i beredskap för sällanhändelser.
Det finns även stora variationer i hur aktörer övar. – En del menar att exempelvis ambulans, polis och räddningstjänst bör öva specifikt på att hantera terrorism för att kunna agera säkert och effektivt, medan andra anser att ett terroristattentat inte skiljer sig från andra typer av allvarliga händelser.
Avhandlingen visar även att aktörerna efterlyser större tydlighet. För tåg- och krishanteringsaktörer som opererar i en allt mer splittrad miljö med allt fler aktörer råder en osäkerhet kring vilken myndighet som har övergripande ansvar för att utveckla beredskap.
– Vetskapen om att attackerna blir mer omfattande och att tåg ses som ett attraktivt mål för terrorister, vilket den nyliga attacken mot ett snabbtåg på väg till Paris är ett exempel på, understryker vikten av att det finns en beredskap. Idag saknas en tydlighet och en systematik kring hur vi stärker Sveriges förmåga att hantera tågattacker.
Ett intressant resultat av studien är att terroristattentat ställer krav på omfattande resurser, men det finns ingen gemensam syn på hur man hanterar en kris med 100 döda och mer än 300 skadade.
– Medan vissa aktörer anser det möjligt att hantera en sådan kris, menar de som är vana att arbeta operativt, exempelvis räddningstjänst, att en omfattande attack skulle kräva svåra prioriteringar och innebära nya säkerhetsrisker för räddningspersonal och sjukvård som de inte är vana att hantera, säger Veronica Strandh.
Avhandlingen innehåller en fallstudie av Sverige som inkluderar intervjuer med nyckelaktörer inom svensk krishantering som exempelvis polis, räddningstjänst, sjukvård, kommun, länsstyrelse, landsting, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, SOS Alarm och samverkansrådet mot terrorism. Studien inkluderar även intervjuer med aktörer inom spårbunden trafik som Trafikverket, Transportstyrelsen, SJ, Arlanda Express, Green Cargo, MTR Stockholm och Jernhusen. Avhandlingen inkluderar också en analys av 1200 attacker registrerade i Global Terrorism Database, analys av Säpos årsrapporter 2001-2013, analys av myndigheters risk och sårbarhetsanalyser och centrala dokument om kontraterrorism och krishantering samt 26 intervjuer.
